Rövarna i Skuleberget

Visserligen fanns en överenskommelse med rövarna att de skule lämna böndernas kreatur ifred mot att bönderna lämnade tionde till rövarna. I tur och ordning skulle varje bonde lämna sin "skatt" till grottan, allt enligt en uppgjord plan. Denna plan sägs ha utarbetats av en från lärdomsskolan i Härnösand reglerad djäkne, som efter avstängningen anslutit sig till rövarna.  Nu hade tydligen dåliga tider inträtt för rövarna och de hade brutit mot överenskommelsen. Det gällde att i första hand skydda fåren. I största hemlighet flyttades dessa till Mjältön, där man hoppades att de skulle få gå ifred under sommaren.

Men även den utstötte bonden planerade. Nu såg han en möjlighet att samtidigt både vinna sina grannars förtroende och oskadliggöra rövarna. Det skulle dock bli ett högt spel med ära och anseende, ja kanske livet för hans del som insats. Han ansåg sig dock tvingad till sin desperata handlande.

Vandringen uppför berget blev spännande. Hur skulle hans förslag uppfattas av rövarna? Skulle de tro honom? Skulle hans list lyckas eller kanske gick han sin sista vandring? Hela tiden tänkte han över hur han skulle lägga sina ord.  Snart var han framme vid den uppdragna stegen och ropade uppåt, att de skulle skicka ned den. Tyst kom en man som ställde stegen på sin plats. Tyst gick också bonden uppför och några ögonblick senare stod han i hålans öppning. Framför sig såg han några karlar sitta runt en pyrande eld, som en storväxt kvinna försökte blås liv i.

Nog måste ärendet vara angeläget, eftersom fåret liksom självmant sticker huvudet i lejonets kula. Men det säger jag dig, att du ska inte försöka med något lurendrejeri med oss. Du ska veta att brotrappan är smal och den som faller ned där, faller ingen gång till. - Du har inte så fel när du börjar tala om får. Allesammans vet ni säkert att jag inte har det så bra nere i byn. Med dess vrånga grannar är det snart omöjligt att längre bo där nere. Och nu när de börjat skylla mig för att ha gått hit till er i hålan, tyckte jag att det var lika bra att bli en av er. Det är mitt ärende, att höra om ni vill ha en man till bland er.  - Det var värst. Här kommer en bonde och vill bli en av oss. Det är en fråga som kräver både eftertanke och överläggning. Gå ned för berget en bit, ska vi fundera ensamma.  - Fundera inte för länge. Snart är det ljust och vad jag ska föreslå er kräver mörka natten.  Bonden gick.

Oss synes icke rådigt att släppa dig till byn. Tala nu och tala fort.  - Jag har väl ingen annan råd då. Bättre sitta i askan än i elden. Sedan ni börjat ta får ute på holmen flyttade bönderna i går natt fåren till Mjältön. Då ingen vet om flyttningen, tror de sig få ha fåren ifred för er. Nu är min tanke att vi ska inatt ro till Mjältön och fånga djuren. Gör vi det nu på en gång kan det dröja länge innan stölden upptäcks. Mig synes klokast att vi på en gång tar min båt och i morgondimman ror ut till Mjältön.

Där kan vi då i lign och ro ordna med fårslakten. Men ska det göras ska det ske fort.
Många ord fälldes inte. Alla tyckte planen var god. Med sina vapen skyndade de sig utför berget. Då råkade bonden falla och vricka en fotled. Han ville att de andra skulle fortsätta men det tillät inte hövdingen. Stödd av ett par andra fick bonden linka med så gott han kunde.

Det var detta tillfälle bonden väntade på. Snabbt skjutsade han ut båten och vänder den mot Harphagen. Såsom han nu rodde har väl aldrig någon annan rott. Det gällde för honom att komma ur skotthåll innan rövarna upptäckte att de i alla fall gått i en fälla. När han väl kommit ut på fritt vatten såg han att samtliga bössor lågo kvar i båten då rövarna ansatt dem för tunga och obekväma att ha med på den i deras ögon helt ofarliga fårjakten. Snart nog upptäckte rövarna att de var fångade på Mjältön utan möjlighet att ta sig iland. Att bonden skulle båda samman folk för att ta rövarna till fånga, förstodo de också. De ville dock ej ge slaget förlorat.  Skaffa virke och bygga en flotte, lydde hövdingens order. Det gällde nu att få flotten färdig, innan bonden hann komma tillbaka med de andra bönderna. Skulle de hinna över sundet och in i skogen, kunde de känna sig säkra igen. Inne i skogen skulle inga bönder kunna ta dem och snart skulle de vara tillbaka i grottan, som framförallt skyddade dem genom sin otillgänglighet.

Dessa började nu inse det kritiska läget och det möjliga att komma över med den halvfärdiga flotten. Roende eller seglande börjar båt efter båt runda Fanön, för att stanna för rådslagen en bit inne i sundet. Man beslutar att bilda en skallgångskedja och lovar varandra att ingen rövare skall undkomma. Inför övermakten och utan skjutvapen drar sig rövarna undan i skogen.  Skallgångskedjan följer obevekligt efter. Uppe vid berget blottar sig flera rövare och faller för en kula genom bröstet. En annan blir skjuten på näset vid Aspern. Där samlas bönderna igen för att bilda en ny kedja utöver Ytteraspern. Nu hade man rövarna innestängda på halvön.