Tjuv-Anton hade snart lockat ur kyrktjuven både hans bekymmer och vad säcken innehöll. Han visste också råd. Uppe i bergsbranten kände han ensam till en grotta som låg längre norrut och högre upp än den stora grottan. Där kunde kyrktjuven lägga sitt silver i tryggt förvar. Men vägen dit upp var både besvärlig och farligt och kyrktjuven var höjdrädd.
Men Tjuv-Anton hade bot mot höjdrädslan. Ur en flaska fick tjuven en rejäl klunk och han riktigt kände hur bävan och klättringen försvann. Han var mogen för vandringen uppåt branten. Överallt lade han noga märke till stenar, klipphyllor, hällar och utsprång för att säkert känna igen sig och hitta tillbaka till skattgömman. Snart kom de in på ett slags stig som slingrade sig uppför berget. Ibland kom de till ställen där framkomligheten tycktes omöjlig men alltid som på beställning fanns en ny hylla, ett nytt fotfäste och kyrktjuven tyckte inte klättringen var så svår som han föreställt sig, även om han kände en sugande känsla i maggropen när han någon gång vände sig om och såg neråt.
När kyrktjuven nästa sommar kom till den avtalade mötesplatsen fann han ingen Tjuv-Anton. Han beslät då att ensam hämta skatten. Genom skogsranden upp till bergfoten gick allt bra. Men så snart han kom upp i berget blev alla stenar och klippsprång loka. Han kunde inte skilja den ena hyllan från den andra trots att han mindes vägen alldeles tydligt. Han vände och försökte igen men med lika dåligt resultat. Till sist hade han förirrat sig i berget så att han inte kunde komma vare sig upp eller ner. Där satt han med en förmögenhet i närheten utan att kunna nå den.
Sägnen lämnar två svar på frågan. Den ena säger att det var den onde själv och den andra att det var Bergsrået som förvänt synen på kyrktjuven för att själv få behålla skatten.
