Bergsråets penningkittlar
Efter långvarigt regn blir grottorna fuktiga av det framsipprande regnet. Då måste Bergsrået bära ut sina skatter till torkning. Vid ett sådant tillfälle fick en karl se två kopparkittlar stå på en klipphäll framför en öppning i bergväggen. Tydligt ser han den ena kitteln med glänsande silver och den andra med solglittrande guldpengar. Vad var naturligare än att mannen försökte hämta guldpengarna. Men långt hade han inte gått mot den lockande skatten förrän både pengar och kittlar var försvunna. Han sökte länge men förgäves. Kittla var som uppslukade av berget. Han måste sluta söka, men åsynen av kopparkittlarna kunde han dock aldrig glömma. Allt emellanåt tittade han upp emot berget i förhoppning att än en gång få se skatten. Så en dag efter ett regnväder stod kittlarna i solskenet på hällen framför öppningen på nytt. Åter började han gå i riktning mot skatten, men plötsligt var den försvunnen igen. Hur han än sökte var den borta. Han förstod nu att trolldom skyddade skatten och att det gällde att överlista rået eller få reda på tillvägagångssättet att lösa skatten ur råets makt. Kanske kunde en klok gubbe hjälpa.
Utrustad med en liter brännvin besökte han en sådan. Av honom fick han veta att villkoret för att kunna hämta pengarna var att inte en enda gång släppa skatten med blicken sedan han fått se den. Glad i hågen skyndade mannen hem igen och började granska berget än en gång. En lång tid offrade han på uppsikten över berget. Han var till och med så angelägen att han försummade sina göromål vid den egna gården.Sommaren var varm och regnfri. Höet torkade utmärkt och slåttern gick raskt undan. Sista dagen under slåtterarbetet mulnade det till och även om han borde skynda sig att få in det sista höet glömde han det för att titta bort mot berget. Regnet kom och det regnade i flera dagar. En morgon lyste dock solen igen och då såg han för tredje gången kopparkittlarna.
Med blicken stadigt riktad på kittlarna gick han närmare och närmare. Det blev en besynnerlig vandring i slingrande krokar. För varje gång ett träd eller en buske skymde sikten måste hjan ändra riktning. Närmare och närmare kom han.
Under klättringen uppför berget var det mycket svårt att sekittlarna hela tiden, men då han kommit så långt att han tyckte besvärligheterna var över, började han fundera på vad han skulle använda pengarna till. Då hände något som han hela tiden fruktat och som den klola gubben varnat honom för, något överraskande som skulle få honom att glömma sig. Ett fruktansvärt brak hördes och stota mängder sten rullade utför berget. Han släppte kittlarna med blicken och såg sig om. Det var synvilla. Ingen sten hade rasat. Bergssidan låg likadan. När han skulle fortsätta fram till kittlarna var de borta. Hur han än ledade fann han ingen skatt, inte heller någon öppning i berget. När mörkret föll tvingades han återvända hem. Aldrig mer fick han se Bergsråets skatt.
